Dr. Sandor A. Markus, Självbiografi

Jag föddes den 7 juli 1939, 03.05 AM i Budapest, Ungern.

Jag växte upp på landsbygden hos min mors syster under enkla förhållanden i ett hus som var byggt av lera med vasstak, stampat jordgolv och en fotogenlampa som belysning. Jag bar min mors efternamn ”Juhász”, eftersom hon var ogift, vilket betyder ”Fåraherde” på det Ungerska språket. Mitt namn ändrades senare till ”Markus” efter min styvfar.

Redan vid 10 års ålder hade jag vissa minnesbilder av mina tidigare jordeliv (inkarnationer), vilket jag då inte förstod, men jag fick senare bekräftat detta genom den upplevelse jag hade 1953 på den Ungerska pustan (steppen).

Jag såg mig själv som Marcion (Mark-Ion – Markus Johannes) i Sinope i Mesopotamien (Mindre Asien) under 100-talet e.Kr., då jag förespråkade Gnosticismen och blev bannlyst av Kyrkan.

Vid ett annat tillfälle var jag inkarnerad som Farao Akhenatons gestalt i Egypten under 1300-talet f.Kr., och blev mördad (förgiftad) av Amon-prästerskapet p.g.a. mitt påstående om att Solen (Aton) var den Högsta Gudomen i vårt Solsystem som människorna skulle tillbe, dyrka, framför olika gudar.

I en senare inkarnation framträdde jag som Miguel Servetos i Spanien under 1500-talet, då jag återigen blev avrättad, bränd på bål av inkvisitionen i Schweiz för mitt försök att reformera den institutionella Kyrkan.

Under 1700-talet återinkarnerade jag under namnet Georg Rakoczi, son till Prins Leopold II Rakoczi av Transsylvanien. Jag ändrade mitt namn senare till Saint Germain för att undvika förföljelse av det Habsburgska Kejsarhuset, som förbjöd mig och min bror Josef att lämna familjen Medici i Toscanien i Italien och besöka vår far i Rodosto i norra Turkiet, dit Josef senare blev landsförvisad av den Habsburgska Kejsaren.

Under 1800-talet återinkarnerade jag som Wilhelm August Eduard Max Triepckes gestalt i Berlin i Tyskland och blev beskyddare av Maria Martha Mathilde Triepcke, som i sin inkarnation under 1700-talet var känd som Madame Dubarry. Under 1800-1900-talet var hon känd som Marie Kröyer, hustru till den berömde Skagenmålaren, Peder Severin Kröyer i Danmark, och senare som hustru till den kända Svenska tonsättaren, Hugo Alfvén i Tällberg i Sverige.

På grund av 2:a världskrigets utbrott placerades jag hos min moster i en by i nordöstra delen av Ungern som kallas för Nádudvar. Byn är belägen endast några kilometer från den Ungerska Pustan. Ordet ”Pusta” betyder ”Tomhet”.

Den Ungerska Steppen, Pustan

Eftersom jag var filosofiskt lagd tillbringade jag större delen av min barndom i enskildhet, oftast med djuren som sällskap. Jag funderade då och då över de minnesbilder som dök upp vid olika intervall och som rörde sig om händelser som jag tidigare hade upplevt. Jag hade svårt att förstå dessa upplevelser. Jag kunde inte berätta om upplevelserna för någon. Om jag gjorde det så hade jag blivit betraktad som den som fantiserar eller inbillar sig saker och ting – vilket barn ofta barn gör i viss ålder.

Men mina upplevelser var verkliga.

Bara några veckor efter min skolavslutning i juli 1953, då jag fyllde 14 år, inträffade en händelse som skulle visa sig totalt förändra mitt liv. Under en solig förmiddag befann jag mig som vanligt på Pustan och satt under samma pilträd som jag brukade och studerade några kattfiskar som lekte i bäckens grumliga vatten. Plötsligt kände jag en kraftig elektrisk stöt, likt en blixt, träffa mig i ryggen. Jag vände mig hastigt om för att se vad som hände. Då fick jag se en ljusvarelse stå bara några meter bakom mig. Enligt min bedömning var Ljusvarelsen ca 3,0 meter lång.

Från Ljusvarelsen emanerade (strålade) det ut intensivt vitt ljus, starkare än solen. Jag försökte skydda mina ögon från det intensiva ljuset som utstrålade från detta väsen, men ljusstrålarna trängde rakt igenom mina händer och träffade min kropp och gav mig förnimmelsen av tusentals små nålstick.

Ljuset som emanerade ut från ljusvarelsen inneslöt mig helt och hållet i sin strålglans och mitt medvetande lyftes upp i en högre dimension, till ett transcendentalt tillstånd. Som i ett panorama öppnades en ny värld av obeskrivlig skönhet, vilket endast få människor på jorden har skådat.

Jag fick skåda in i den universella databanken, matrisen, världsödets eviga gobeläng, där det förflutna, nuet och framtiden på ett oupplösligt sätt är sammanvävt i ett slags hologram.

Jag fick se orsaken bakom lidandet på jorden och hur varje själsatom, varje människa i det manifesterade universum kämpade som små gnistor av ljus på olika nivåer i den oändliga utvecklingsspiralen. Här fanns varken dåtid, nutid eller framtid. Allting existerade parallellt, samtidigt. Jag såg en ny jord växa fram ur sin vånda och hur min egen roll i olika inkarnationer (jordeliv) var sammanvävt med de händelser som skulle inträffa under slutet på 1900-talet och början på det 21:a århundradet.

Jag såg hur tusentals män och kvinnor skulle börja uppleva en andlig identitet (en högre kvalitativ kosmisk medvetenhet) som skulle födas inom dem. Därmed skulle en ny känsla av moralisk frihet och rättvisa överglänsa alla former av fördomsfull nationalism och sekterism. Jag såg hur samma ledande personer, som stått emot varandra i kampen om att leda Europas öde på gott eller ont under åtta- och niohundratalet, nu tusen år senare på nytt uppträdde på jorden för att dra de moraliska konsekvenserna av vad de tidigare gjort. Jag såg Norden likt Betlehemstjärnan stiga upp vid horisonten och lysa upp vägen för alla dem som söker hjälp undan mörkrets skuggor. Jag såg hela utvecklingsprocessen som rörde Europa och hur den plattform tog gestalt som skall leda Europa ut ur andligt mörker. Jag såg hur olika utomjordiska varelser från högre utvecklade civilisationer var involverade i jordens öde, för att hjälpa sina yngre syskon att kunna frigöra sig från okunnighetens – omedvetenhetens fångenskap.

En röst talade till mig på Ungerska, och uppmanade mig att lämna Ungern och bege mig till Sverige och etablera en plattform i livsvetenskap, humanvetenskap – ett centrum för högre medvetenhetsutveckling. Rösten bekräftade mina tidigare upplevelser och påminde mig om att det var min uppgift att påminna människan om sitt ursprung, sin sanna identitet.

Min uppgift var också att återinföra den oförvanskade sanna kosmiska kunskapen som handlar om människan och dennes relation till världsalltet, den s.k. Urkristendomen (Gnosticismen). Den som i flera av mina tidigare jordeliv (inkarnationer) fått mig bannlyst, förföljd och avrättad av den etablerade Kyrkan och prästerskapet.

Denna kunskap är densamma som alla läromästare som Buddha, Esséeläraren Jeshu ben Pandira, (Jesus av Nazaret), Krishna, Muhammed, Guru Nanak, Pythagoras m.fl. har förmedlat till mänskligheten under årtusenden. Denna kunskap har senare blivit misstolkad, förvanskad och missbrukad på grund av människans okunskap, omedvetenhet, egoism och maktintresse och har därmed bidragit till sekterism och idoldyrkan. Jag vet inte hur länge jag befann mig i detta upphöjda tillstånd och hur länge min upplevelse varade. Jag hade ingen klocka. Jag vet bara att jag aldrig blev densamma som jag var innan denna händelse.

Jag berättade aldrig om min upplevelse för någon annan. Inte ens min mor fick veta vad jag upplevde sommaren 1953 på den Ungerska slätten.

Efter denna upplevelse fick jag ett helt nytt perspektiv på livet och på tillvaron. Det skulle visa sig längre fram att denna upplevelse och kunskap skulle skapa otaliga hinder längre fram i mitt liv.

Det skulle dröja tre år innan jag fick möjlighet att lämna Ungern, ända fram till 1956. Det ungerska folket gjorde då uppror mot den fornsovjetiska ockupationsmakten.

Men dessförinnan arbetade jag tre år i två olika kolgruvor i Oroszlány och Tatabánya belägna några mil utanför Budapest. Detta var för att komma undan den militärkarriär som min mor tillsammans med hennes läkarkollega planerade för mig.

Jag arbetade ca 10-12 timmar dagligen i kolgruvan under mycket svåra och primitiva förhållanden, där döden genom ras, metangasolyckor eller andra slags olyckor hörde till vardagen. Vi var endast lediga på söndagar.

Åtta timmars arbetsdag existerade inte på den tiden. Alla fick bidra till den kommunistiska diktaturens uppbyggnad, annars blev man deporterad till Sibirien på arbetsläger, eller satt i fängelse.

Om man inte skaffade sig arbete inom fjorton dagar blev man stämplad som lösdrivare och blev arresterad av polisen.

På morgonen den 23 oktober 1956 då revolutionen var ett faktum, slapp jag för första gången att gå ner till kolgruvan och bestämde mig omgående för att bege mig till fots till den Österrikiska gränsen. Jag valde att färdas ensam genom åkrar och skog för att undvika de faror som man kunde råka ut för på vägen. Vägarna patrullerades av ryska trupper. Vissa av byarna bevakades av dåligt beväpnade bybor som sköt på allt som väckte misstänksamhet.

Jag fick hjälp på färden av vänligt sinnade människor att hitta ställen att övernatta på och hur jag skulle kunna ta mig till den Österrikiska gränsen på ett enkelt sätt. Jag fick både mat, dryck och husrum på vägen.

Det dröjde en hel månad innan jag nådde fram till den Österrikiska gränsen på grund av olika hinder.

När jag stod vid gränsen till Österrike, den 23 november 1956, ca kl. 23.00 på kvällen och hörde ljudet från handeldvapen och från kulsprutetornet, blev jag tveksam till att fortsätta. Men jag övervann min rädsla och litade helt och fullt på det ljusväsen som under sommardagen 1953 uppmanade mig att lämna Ungern och bege mig till Sverige. Jag hade ingenting att frukta.

Det dröjde ända fram till ca kl. 03.00 på morgonen den 24 november innan jag kunde ta mig över gränsen till Österrike. Detta på grund av den intensiva beskjutningen från de ungerska och ryska gränsvakterna som med alla medel försökte stoppa ett tiotal flyktingar som hade samlats vid gränsen.

Revolutionen var över och gränsen till Österrike var stängd.

Jag kom över gränsen utan något som helst problem och blev skickad från Graz till Klagenfurt, till en Jesuitkasern, vilken tillfälligt hade inrättats som flyktingläger för de Ungrare som flydde i samband med revolten.

Genom det Svenska Rödakorsets omsorg, kom jag tillsammans med flera hundra ungerska flyktingar till Sverige, den 6 december 1956. Vi kom till Båstad och blev inkvarterade i några sommarhotell som var stängda under vintern.

När jag äntligen var i Sverige visste jag helt plötsligt inte vad jag skulle ta mig till. Hur skulle jag realisera, förverkliga det som ljusvarelsen talade om för mig att jag skulle göra. Jag var bara 17 år och ensam i ett främmande land, utan några som helst språkkunskaper.

Under våren 1957 blev vi tvungna att lämna Båstad. Vi blev utplacerade på olika arbetsplatser i Sverige. Jag och fyra andra flyktingar hamnade i Borås, där vi skulle arbeta på en textilfabrik. Under min vistelse där övervägde jag att studera till textilingenjör. Detta var mycket intressant eftersom jag arbetade som textilingenjör i Köpenhamn i Danmark under min förra inkarnation, dvs. under 1800-1900-talets början.

Jag beslöt mig för att bli maskiningenjör istället. Jag började studera via korrespondens på NKI. Jag fick arbete på KMW i Karlstad, på mekaniska laboratoriet. Efter en kortare vistelse där sökte jag anställning på Volvo i Göteborg på kontrollavdelningen.

När jag kom till Göteborg sökte jag kontakt med olika religiösa och ockulta föreningar s.k. mysterieskolor. Jag sökte svar, förklaringar inom s.k. frireligiösa kyrkor, inom spiritualismen, olika slags mysterieskolor (Lectorium Rosikrucianum, Teosofin, Antroposofin m.fl.) angående min upplevelse på den Ungerska steppen.

Men ingen av dessa föreningar, sammanslutningar eller mysterieskolor kunde ge mig ett tillfredställande svar på min fråga, vad meningen med livet är? Varför föds vissa människor fattiga medan andra föds rika? Varför är vissa friska medan andra är sjuka? Varför förstår vissa av oss mer av livet, medan andra förstår mindre? Varför talar vi olika språk? etc.

Jag hade många frågor att ställa, men fick olika svar.

Vissa av dessa hänvisade till Bibel, andra till olika slags ockult litteratur som var skriven av någon Guru, Läromästare som inte längre befann sig i sin fysiska gestalt här på jorden.

Jag upplevde min situation på samma sätt som en sjuk människa upplever som söker bot för sina åkommor. Detta på samma sätt som att hänvisas till en läkare som sedan flera decennier eller århundraden har varit död. Hur skulle denna sjuka individ kunna få hjälp om den inte får träffa en levande läkare.

Samma regler gäller när man törstar efter kunskap. Man måste ha tillgång till en lärare, läromästare som finns bland oss, här och nu. Vi kan inte vända oss till någon som inte längre befinner sig bland oss för att få rätt svar, förklaringar på livets mysterier.

Läs del 2: Enarens Framträdande i Norden >>>

Del 1: Sandor A Markus Självbiografi
Del 2: Enarens Framträdande i Norden
Del 3: Som du sår får du skörda
Del 4: Min resa till Ecuador
Del 5: Min Initiering av Maharaj Charan Singh Ji
Del 6: Jag uppnådde flerdimensionellt transcendentalt tillstånd
Del 7: Gud är Transcendentalt Ljud och Ljus

Postad: 2012-03-06   Senaste översyn: 2013-03-08